Stalin är död.

Ställer om klockan. Långsamt ska jag låta kroppen vaggas in i någon slags rutin. I går när stora tussar från mitt hår lossnade. Lovade du att allt skulle bli bra.

Jag undrar mest var tog fyrverkerierna vägen?

Dagarna börjar likadant, knäckemackor. Ibland byter jag te sorten i glaset, liksom för att känna att jag lever lite.
Idag har jag bara läst och stirrat in i väggen.
Nä blir allt lite lättare?

Jag går inte.
Jag stannar.
Jag har ont.
Jag gråter.
Du säger att vi måste kämpa.
Jag har utkämpat ett världskrig för oss.
Nu är du arg.
Säger att jag inte kämpar.
Men det gör jag, jag har bara ingen ork.

Detta ska inte romantiseras, men att kunna spela med fingrar på både nyckel och revben ger mig en slags känsla av kontroll. Som att allt jag nu äter vill kroppen ändå inte ha. För hela kroppen vet att något är snett. Och är rädd att det inte kommer kunna lösas med kyssar och fina ord.

Jag går långa planlösa promenader genom stan. Drömmer om ett liv på verkstadsgatan där regnet alltid låter lite bättre. Om att vinet ska smaka mindre gott. Känslan av att ge bort kontrollen till en flaska vin har utvecklats till någon slags flyktväg. jag har flytt till parker, klippor, vardagsrum och köksgolv.