Det känns inte så ofta bra, tänker jag fundersamt när jag vaknar. Den där känslan av rastlöshet som tar över hela mig och gör mig fast under ångesten.
 Sakta tar du över min hand, och liksom får mig att förstå att det är bättre att känna alldeles för mkt än att vara sådär tom. Jag tror folk skulle gilla mig bättre tom. Folk gillar inte människor som tystnar i andras sällskap. Folk som inte alltid bubblar utan snarare tittar på från sidlinjen.

Vem vet jag kanske kommer sluta upp helt själv, eller ja, jag och ångesten dvs.